Du är här

Framgång utifrån elevens förutsättningar – Första steget i Sandviken.

Niclas Askingers framgång syns kanske inte i statistiken, han är en så kallad hemmasittare som ännu inte kommit tillbaka till skolan. Men han har ändå kommit en bra bit på vägen framåt och fått en stärkt självkänsla. Plug In-projektets syfte är att få fler elever att bli behöriga till gymnasiet och få fler elever att slutföra sina gymnasiestudier. Även om inte alla projektets deltagare når dessa mål är det svårt att se deras deltagande som ett misslyckande – speciellt när de befunnit sig långt från skolan och gjort stora framsteg utifrån sina förutsättningar. Niclas Askinger från Sandviken är ett bra exempel på det. Efter många år av stor närvaro från skolan fick han i somras sitt första sommarjobb.

Redan i lågstadiet höll Niclas sig borta från skolan i långa perioder till följd av mobbning.

- Skolan blev något negativt för mig, en plats där jag inte ville vara, berättar han när vi träffas på Sandvikens arbetsmarknadsenhet där Plug In-projektet Första steget drevs i ett år fram till sommaren 2017. Han gick lågstadiet i Södertälje. Om någon där hade utrett hans misstänkta dyslexi och adhd så hade de följande åren kunnat bli bättre. Men det var först när familjen flyttat till Sandviken som utredningarna drogs igång och i sjuan fick han sina diagnoser.

- Jag borde ha fått hjälp långt tidigare. I högstadiet blev det lite bättre, jag fick extra hjälp med matten varje dag, men fortfarande tyckte jag illa om skolan, berättar Niclas. 

Han höll sig alltmer hemma, i nian gick han bara i skolan någon dag i veckan. De enda betyg han fick var i bild och gymnastik. Trots att det tog emot så skrev han in sig på gymnasiets individuella program (IM). Men där möttes han av vad han uppfattade som en nedlåtande attityd.

- De gav mig böcker från mellanstadiet! Jag förstår att de ville kolla var jag låg kunskapsmässigt, men för mig kändes det som att typ "här får du för att du är så korkad!"

Han stannade hemma från skolan och blev till slut sjukskriven för depression resten av läsåret. Nästa läsår startade Sandviken Plug In-projektet Första steget och Niclas blev en av projektets 52 utvalda deltagare, varav de flesta kom från IM.

Projektledaren Gabriella Eklund minns Niclas som en blyg kille med nedböjt huvud och ansiktet gömt under collegetröjans huva:

- Vi förstod att det skulle handla om en lång resa tillbaka för Niclas. Och i början uteblev han många gånger utan att säga till.  

Men det blev bättre fram på höstkanten, när Niclas fått byta till en grupp med ungdomar som han hade mer gemensamt med. Och framför allt: efter att han fått kontakt med projektmedarbetaren Patrik Larsson som delar Niclas intresse för dataspel.

- Det kändes bra att vara med Patrik, han förstår mig, han bryr sig verkligen om hur jag mår.

Patrik och Niclas samarbete belyser en av de centrala framgångsfaktorerna från Plug Ins arbete - att möta ungdomen där hen han befinner sig nu, visa nyfikenhet och engagemang för ungdomens intressen, visa att hen är sedd och att bygg tillit utifrån det.

- Vi fick bra kontakt, berättar Patrik Larsson. Vilket i sin tur blev en grund för att bygga upp Niclas självförtroende.

Niclas berättar att han förvisso genom åren träffat andra vuxna som brytt sig, men att han många gånger bara känt sig kritiserad.

- De har tjatat på mig och skrikit på mig, de har inte tagit sig tid att lära känna mig.

Alla som arbetar i Första steget är beteendevetare av olika slag och deras arbete handlar ofta om att komma närmare människor och att bygga relationer. I Första steget har det inneburit att genom samtal och aktiviteter stärka ungdomarnas självförtroende och få dem att börja tala om sina drömmar, styrkor och ambitioner. Helt enkelt att få dem att börja planera för framtiden.

- När ungdomarna kom till oss var det ingen av dem som frågade hur länge de skulle vara här, berättar Gabriella. De hade tappat den egna kontrollen över sina egna liv, de lät bara saker hända.

Många av ungdomarna var också trötta när de kom, på grund av vakna nätter med dataspel eller brist på motion och näringsriktig kost. En del av arbetet i Första steget var att stärka den fysiska hälsan. Niklas Vallgren i projektledningen jobbade med den biten:

- Vi har fått ungdomarna att träna mer, utifrån deras egna förutsättningar. För en del kan det vara att ta promenader, för andra att gå till gymmet. Ibland är skolan och vårdapparaten väl snabba med att börja diskutera diagnoser när det helt enkelt handlar om att bli bättre på att sköta sin hälsa.

Deltagarna i Första steget blev uttagna efter kriterier som hög frånvaro, låga skolresultat, låg självkänsla och negativa relationer med andra elever och vuxna på skolan. Ett femtontal av ungdomarna var nyanlända och för dem handlade deltagandet i projektet till stor del om att vässa svenskan och lära sig mer om den lokala arbetsmarknaden. Vissa lyckades också få praktikplatser.

Första steget tog också kontakt med föreningslivet och kulturförvaltningen. Tanken var att erbjuda alla ungdomarna i projektet ett smörgåsbord av aktiviteter där de inte blir bedömda, där de bara får ha roligt.

- Kulturchefen påminde om att all information ju finns på hemsidan, men hon förstod inte riktigt hur uppgivna många av ungdomarna har blivit. De måste puffas ut till aktiviteter, de söker inte informationen självmant.

Efter ett år har några av ungdomarna ökat sin närvaro i skolan och någon har kommit ut på arbetsmarknaden. Men Gabriella Eklund vill snarare illustrera projektets framgång med hjälp av Niclas Askingers resa.

- Niclas, här sitter du med huvan tillbakadragen och pratar med reportern, tittar honom i ögonen och berättar om ditt liv. Vilken otrolig förändring!

Niclas ler generat, men han vet att han har förändrats. Med stärkt självkänsla sökte han flera sommarjobb i våras, kom på intervjuer och fick till sist jobb på allmännyttiga Sandvikenhus med att klippa häckar, rensa rabatter och måla staket.

- Mitt första avlönade jobb, säger han med ett försiktigt leende i mungipan. Och jag missade bara en dag då jag försov mig!

Någon gång ska han nog plugga vidare igen, förmodligen på Vux. Men inte nu, det känns fortfarande för tungt. Han hoppas kunna få ströjobb i servicesektorn, kanske i någon butik i stan. Höstlöven har börjat falla utanför fönstren, men ännu har han inte kommit iväg till Arbetsförmedlingen. Gabriella frågar om han vill att ha sällskap dit.

- Jo, det vore skönt, säger han ärligt.

 

Text och foto: Påhl Ruin

På bilden syns Niclas Askinger.